Abisko, Sverige
Solen stiger på himlen och lyser upp bergspasset där vi slagit läger. Vi äter frukost; ett ihopplock av riskakor, bars, fröknäcke, skinkost. Nedanför ligger sjön av glaciärvatten lika blå som himlen, i våra flaskor är den smälta isen lika klart som kranvatten. Iskallt. Det smakar nästan ingenting, samtidigt som det är så otroligt gott. Kanske det godaste vatten jag druckit. Härifrån är det två och en halvtimmes gångfärd till närmsta bilväg. När det som finns kvar av glaciärerna smälter och rinner ner i mastiga vattenfall på andra sidan dalen så påminner det om ljudet från motorvägarna i Stockholm. Ett konstant, monotont buller. Jag undrar vad det säger om mig, att jag är en stadsmänniska inifrån och ut? Att jag varit för lite i världens alla fjäll och naturområden? Ljudet gav mig en white noise-effekt när jag skulle sova. Det kändes tryggt.
Mellan tre berg i Abisko lär jag mig en hel del om mig själv. Mest att jag egentligen inte riktig bryr mig om jag är varm, svettig, smutsig. Med största sannolikhet är alla andra här det med. I vilket fall så har jag annat att tänka på; de höga topparna, det kristallklara vattnet, att jag klarat vandringen uppåt. Jag har semester, känner mig återhämtad, ostressad, ganska så nöjd med livet och väldigt nöjd med min tillfälliga frukostplats.
