Weekend i London: 24 mysiga timmar i Englands huvudstad
För drygt en vecka sedan tog jag tåget till London. En ganska annorlunda resa för min del. Du förstår, jag är inte det största fanet av Englands huvudstad. Så när folk frågar hur många gånger jag varit i London det senaste året eftersom jag ändå bor så nära, har mitt svar varit en. Jag åkte dit typ andra veckan jag bodde i England för att gå på Winter Wonderland i Hyde Park. Det var veckan innan jul och varenda trottoar i stan var fylld till bredden av människor som prompt skulle fram i hetsigast takt.
Det var inte den juliga, mysiga upplevelsen av London som jag tänkte mig. Egentligen är det inte själva London jag har något emot; jag älskar det mesta med staden. Från de alla broarna till mångfalden av grannskap, tunnelbanan (ska jag vara ärlig är det en relation fylld av hatkärlek), Covent Garden, dubbeldäckarna och de stora parkerna. Det är bara mängden folk som stör mig.
Kanske var det mitt undermedvetna jag som slog den här planen i sten: Ett Covidinfekterat London är ett tomt London. Det låter hemskt, jag vet. Och jag vet hur många svenskar vars skinn kryper så fort man pratar om att resa. Men att jag åker till London är inte värre än att du åker till din grannstad i Sverige. Så efter att ha brottat ner mina jantelagsblyga stå-inte-ut-gör-inte-fel-tankar bokade jag och Johan in oss på ett hotell i närheten av Tower Bridge.
Weekend i London
Det har varit många konstiga upplevelser det här året, men att spendera en weekend i London utan att stöta in i folk ligger definitivt på topp tre. Vi klev av tåget på London Bridge tågstation runt rusningstid, snurrade runt ett tag innan vi hittade ner i en tom tunnelbana. En trend som skulle kunna att bli standard under vår helg här. Var vi än åkte så var det inte mer än fem, sex personer i de små vagnarna. Väldigt skönt, men också väldigt underligt. Är det verkligen så många turister året om, att tunnelbanan egentligen är en luftig plats när de saknas? Eller har Londonborna gömt sig i sina hem?
Vi hade perfekt väder för en utomhusweekend i London. Femton grader och moln blandat med sol.
St. Dunstan in the East Church Garden
Vårt första stopp, förutom hotellet, var St. Dunstan in the East. En kyrka som blivit kvar bland Londons skyskrapor och flashiga lägenheter. En bit av historia som tagits över av växtligheten och nu är en lugn liten fristad i en storstads centrum. Har sett så många foton härifrån på senaste så jag var nästan tvungen att gå hit för att se det själv.
Det är väldigt mysigt. Väldigt bra fotoställe för den som vill ha en liten photoshoot. Hade lätt kunnat snurra runt i en klänning om det inte var för att jag tappat min energi just den här helgen. Nångång vill jag åka till London för att fånga spännande platser i intressanta bilder. Men för den här gången får dessa bilder duga. Lovade mig själv att inte vara överambitiös på vår weekend. Efter veckan som var behövde jag det.
Jag tror tyvärr att det här är ett typiskt ställe som lätt blir välbesökt i normala tider. Jag vet inte hur folk inte kan flockas hit. Som ni kanske gissat var inte så fallet den här fredagen. Vi var nästan ensamma.
Det är något speciellt med en lugn plats i en storstad. Det är som att kliva in i en bubbla av lugn. Jag skulle jämföra det med att köra ut i naturen och ha tiotals mil till närmsta större by, men det är inte riktigt samma heller. Att spendera dagar ute dit Instagram inte når är ett långsamt uppvaknande efter en skön tupplur. Att plötsligt kliva bort från bullret av lastbilar och bussar är som att äntligen nå tillbaka till vattenytan i en tävling om vem som kan simma närmast sjöbotten.
Leadenhall Market
Jag tror på att ha ett ledord för när man besöker en så stor stad som London. Det är inte möjligt att se allt, allt, allt på en weekend och det är inte heller kul att åka hit för att bara planlöst strosa. Jag tror att strosandet blir en trevlig bieffekt av att man har ett mål att ta sig till. Förstår du hur jag menar? Du får en stadsdel att promenera runt, ett slutmål för din promenad och en riktning att gå i.
För denna weekend var vårt mål Harry Potter. Vi googlade fram olika inspelningsplatser som vi tyckte såg intressanta ut och utgick från de platserna när vi letade efter restauranger och caféer och spännande gator i närheten. Vi gick jättemycket och hittade massor av söta gator. Men det var skönt att alltid ha något att gå till, då blir ingen besviken om promenaden dit inte skulle vara något att hänga i granen.
Vår första och bästa location var Leadenhall Market. Här spelades delar av den första filmen in och det var nästan som om Harry och Hadgrid skulle komma spatserandes i mittgången vilken sekund som helst. Även om du inte är ett Harry Potter-fan och inte riktigt bryr sig om filmernas inspelningsplatser så är Leadenhall Market en fantastisk plats att upptäcka. Kolla bara på den otroligt detaljerade byggnaden! Taket, blommorna, pelarna längst väggarna och drakarna i silver. Dra mig baklänges så fin plats!
Nu kanske jag redan är inne i den magiska världen, men påminner inte den här platsen lite om Gryffindoors Commonroom också? Rött, gult och guld. Små detaljer överallt. Om jag nånsin äger ett hem så pass stort att jag kan dedikera ett rum till läs-, pyssel-, häng-, mysrum, då är det här min inspirationsbild. Mitt egna lilla commonroom.
Om ni kollar på bilden här nedan och tänker er att ni är Harry på jakt efter en trollstav, uggla och första årets skolböcker. Känner ni igen det?
Efter Leadenhall Market och en skrämmande god briochebulle med choklad följt av en maräng-gräddbakelse till fika gick vi ner mot Themsen. Kan inte påpeka nog mycket hur glad jag är att mitt stadsvatten är havet och inte den här bruna sörjan som flyter runt. Jag vet att Brightons vattenfront inte är en skönhet av de främsta, men Londons är väl inte så otroligt vacker heller? Jag tycker om broarna, och tanken att åka båt under dem. Jag vet inte varför.
Hit ner kom vi för att kolla på Millenium Bridge. Tro det eller ej, men jag har aldrig sett den heller tidigare. Mer än i Harry Potter och Halvsblodsprinsen. Har sett på Instagram att St. Paul’s Cathedral centreras fint från bron, och det gjorde den. Det var bara så mycket folk i vägen att fotot inte blev så bra.
Tillbaka till hotellet för en snabb skopaus innan vår reservation på restaurang Bravas Tapas! Hotellet var verkligen hur fint som helst. Jag gillar när rummen mer känns som en enrumslägenhet än ett hotellrum.
Mot restaurangen! Precis som med allt annat den här resan, första gången jag såg Tower Bridge på nära håll. Så fin!
Tips på restaurang i London: Bravas Tapas
Alltså. Hörni. Maten! För det spanska matfanet är Bravas Tapas ett väldigt nice val. Så gott! Riktigt bra patatas bravas, fantastiska kötträtter (åt lamm som var sinnessjukt gott) och det viktigaste av allt: Bra jävla cava. Kan inte nog rekommendera det här ställen, som till min förvåning inte ens var speciellt dyrt. Vi betalade runt £90 för sex rätter, två glas var och efterrätt. Ligger i hamnen precis bredvid Tower Bridge.
Lördag! Eftersom allt här i England stänger senast tio på kvällarna och ingen av oss tagit med en dator, var vi redo att sova innan klockan elva. Därför vaknade vi också tidigare än vanligt. När klockan var tio satt vi på tunnelbanan till Covent Garden för frukost.
Jag vet att jag nämnde det tidigare, men tunnelbanan var helt tom. Till och med på de större stationerna med flera linjer, till och med på de populära avgångarna. Tomt på Covent Garden, inget folk på Trafalgar Square. Fritt fram i gångarna mellan stationerna Bank och Monument. Inte ens tidigt på morgonen har jag sett London så tomt.
Brunch i Covent Garden: Avobar
I Covent Garden hittade Johan Avobar. Himlens plats på jorden om man tycker om avokado. Min avo toast kom med avokado och guacamole på sidan av. Rullade ut därifrån. Men det var ett bra ställe för frukost och brunch.
Covent Garden i sig var, om ni nu kan tro det, helt tomt. Det med. På undervåningen stod en liten orkester och spelade dramatisk stråkmusik som fyllde hela rummet. Musiken blir så tydlig när sorlet av människor saknas.
Att gå hit är perfekt om man vill ha en säsongsbaserad känsla. De pyntar alltid med sommarblommor, höstdekorationer, julpynt och nyårsfestligheter när respektive säsong smyger sig på.
Efter det gav vi oss ut på en bussjakt. Ja, faktiskt! Det finns rykten att Londons gamla dubbeldäckare rullar runt på vissa linjer och jag ville väldigt gärna fånga en på bild. Misslyckades grovt, såklart, och fick nöja mig med halvokej bilder på andra bussar istället. Jag hade sett så fin inspiration på Instagram, men får spara den jakten till nästa Londontur.
Efter den något skeva omvägen tog vi tunnelbanan från Trafalgar Square (mitt första besök där, såklart) till Camden (som jag heller aldrig varit i. Vad har du gjort i London alla dessa gånger, frågade Johan mig. Jag har inget bra svar på den frågan.) och spenderade hela femton minuter där innan vi promenerade vidare.
Det hade blivit eftermiddag och vi var rätt så trötta på att gå hela tiden. Så dåliga vi blivit på att resa. Trötta efter ett dygn. Det bådar inte gott för när vi i framtiden vill åka bort en hel weekend. Hur ska vi klara oss!?
Jag kan dock säga såhär om Camden: Tycker du att området är din grej, då kommer du att älska Brighton!
Vårt sista stopp på den här Londonresan var Primrose Hill. Efter att jag ytterligare än gång sagt det är en plats jag aldrig varit på tror jag Johan började ifrågasätta om jag ens varit i London innan vi flyttade till landet.
Det ärliga svaret är ja, hela åtta gånger.
Om något så kanske det talar för hur otroligt stort London är. Jag trodde det var därför jag slutade gilla stan. Men kanske var det så att min kärlek för den här staden dog i takt med att jag alltid såg samma saker. Eller att jag de senaste gångerna besökt London på de värsta högtiderna som finns. Ibland behöver man besöka en gammal kärlek på en helt vanlig helgdag en halvgrå dag i oktober under en pandemi för att påminnas om de där enkla sakerna man en gång gillade.
Och ibland svarar hjärtat med att klappa lite varmare, som om man stöter på en förlorad kärlek man just fått tillbaka.
Tack för den här gången, London.
